Förutom att jag äntligen kommit ur soffan o börjat träna igen så måste det ju vara hissen.

Ni anar inte känslan, vilken vinst att kunna åka hiss alldeles själv.

Hela hisseländet började med att jag fastnade i hissen på jobbet, bara några minuter och alldeles själv förstås

Hade aldrig haft minsta problem med det tidigare så det blev en chock vilka hjärnspöken som väcktes.

Känslan att inte kunna ta sig ut ( i alla filmer så finns åtminstone en lucka i taket OM man skulle vilja klättra).

 

Efter den dan var hela klaustrofobikänslan i full gång, fick inte vara trångt o mycket folk, fick inte vara långt ner som tex blåa linjens tunnelbana, ja de första åren var tunnelbana ingen hit alls faktiskt.

Det här hände för mer än 10 år sedan och man vänjer ju sig vid att undvika.

 

Så för två år sedan skulle familjen åka till New York. Jag o maken hade två hotell som vi valde mellan och jag tyckte att hotellet som jag hittat var bäst...och jag fick som jag ville ( som vanligt tänker han nu).

Två dagar innan vi skall åka säger han:

- eeh, jag kollade lite på vårt hotell, har du verkligen läst ordentligt ?

- vadå ???

- ja alltså hotellet börjar på 29:e våningen, de 28 första är kontor..

Ja vad gör man, lite sent att sätta igång att hitta något annat.

Så vi reste iväg och det var ju bara att kliva in i den förbaskade hissen, gråtfärdig och skakande som ett asplöv,

hade ju inget annat val.

Och det funkade hyggligt och den värsta skräcken la sig efter några dagar.

När vi reste hem efter 10 dagar hade jag nog tom en hygglig puls..

Tja efter det har jag åkt hiss några gånger när nöden krävt men alltid med sällskap, kommer aldrig åka ensam har jag sagt till mej själv.

 

..men så i onsdags skulle jag ner o träna på jobbet, fick sällskap med en kollega i hissen ner. 

Senare fanns ingen att åka upp med så jag tänkte

JAG GÖR DET, JAG PROVAR ÅKA ALLDELES SJÄLV UPP !!!!

Och jag överlevde.

...och i fredags kände jag mej full av självförtroende och tänkte att om det inte finns någon att åka med så försöker jag själv igen..och jag överlevde den här gången också!

Som sagt, ni anar nog inte känslan-det här är stort!

Behöver kanske få ner pulsen lite till och har ju helst sällskap MEN kniper det så går det !

 

Life is (a confident) Hippo !